Hej.! 

Ända sen min ångest släppte och jag började stå på benen igen och återhämtningsprocessen hade startat, så har jag vela skriva detta, men har inte vetat hur jag ska formulera mig, men jag gör det nu. Tolka det på eran sätt, men på rätt sätt.!

 

Jag var livrädd, jag var livrädd innan och för vad som skulle komma och ske, jag stod där med en liten i min hand och snart skulle jag ha en liten till i min famn. En liten till att uppfostra och ge kärlek och beskydd, jag skulle inte längre stå där med ett barn, dagen jag hade väntat på i nästan nio månader sen första plusset till den dagen doktorn gav mig klartecken på att föda, var jag nästan framme vid, men vågade jag? 

Förlossningen gick bättre än förväntat och all ångest och oro som jag hade burit på sedan separationen släppte rätt snabbt, så fort lillebror lades på mitt bröst. 

Trots lyckan jag kände, så kände jag att något inte stod rätt till, jag var världens lyckligaste.. Men varje gång jag ammade bröt jag ihop, jag grät, fick svår ångest, fick avbryta flera gånger för att springa och kräkas på toan för ångesten.. Jag visste inte vad det var för fel på mig, jag matade bara mitt barn, på det mest naturliga sätt som finns och det enda alternativet för mig. Jag pratade med bvc om detta, som sa att allt berodde på hur separationen gått till, hur jag hanterat det och när jag ammade, då släpptes alla mina känslor ut "som att någon öppnade en dörr för mina känslor och hormoner". Det var det jag fick höra, okej en helt godtagbar förklaring till varför, jag hade precis genomgått då den tuffaste perioden i mitt liv och mycket hade hänt på kort tid. Men jag velade inte sluta med amningen, utan jag kämpade på, tills ett nytt besök op bvc, fick jag frågan om hur mycket jag trodde att min kropp orkade egentligen?  Jag förklarade att jag inte velade ge lillebror ersättning, för det skulle ses som ett misslyckande i mina ögon då.. Självklart så var det ju inte så, utan jag var så fast i att amma, trots varje ångestattack. Spelade ingen roll hur dåligt jag skulle behöva må, mitt barn behöver sin mjölk.. Så tänkte jag iaf..

Men efter ungefär fyra månader, var min mjölk som vatten och lillebror gick inte upp i vikt. Bvc förklarade för mig att min kropp kunde inte producera den näringsrika mjölken lillebror behövde, för att jag höll på köra slut på kroppen med alla ångestattacker, så jag var tvungen att sluta amma och börja med ersättning, självklart så kunde jag låta lillebror snutta lite mjölk om det hade producerats något och om jag klarade det, men annars skulle jag låta kroppen få återhämta sig.

Efter det besöket så gick jag och handlade ersättning, gick hem och matade min bebis för första gången utan ångest, jag var så lycklig att jag grät.. Jag kunde njuta utav att få mata mitt barn, ha en mysig mamma och barn stund, känna den där underbara känslan igen som uppstår just vid matningen. Självklart hade jag älskat lillebror sen dag ett, men med ångest.

Nu skulle jag lära mig att älska detta barn utan ångest, det borde ju vara jätte lätt, eller hur? 

Men rädslan fanns kvar att jag skulle få nya ångestattacker även vid flaskmatning, eller om han velade snutta att jag då skulle få ångest, "tur" nog så velade inte lillebror ha tutten något mer och min kropp slutade producera någon mjölk rätt snabbt.

Men när lillebror blev runt sex månader, så hade jag kommit långt i återhämtningen, så pass långt så att jag slutade oroa mig för min rädsla och jag började känna mer och mer glädje vid varje måltid, så istället för att sitta och gråta av ångest, så satt jag och skrattade utav lycka vid varje måltid istället. Ingen var lyckligare än mig, jag kunde äntligen njuta hundra procent utav mitt liv med mina två fina.

Jag hade lärt mig att älska mitt barn utan ångest.! 

 

Amningsångest, är verkligen jätte jobbigt och vet du någon eller om du upplever det, snälla be bvc om råd och hjälp, starta med ersättning, för det tar mer på kroppen att amma än och flaskmata och ni båda mår bättre utav flaskmatning.!