Hejhej :)

Håller på att tvättar en massa bebiskläder, tänk att om bara två månader är du här!

När jag satt och kollade igenom kläderna, så insåg jag att min stora prins inte var så liten när han föddes, men ändå var han så liten för mig! Min dyrbara skatt.

Ska köra en maskin till, och sen tvätta lite utav mina kläder. Måste ju tvätta upp allt som användes under semestern hos mormor och morfar (Marvins gammelmormor och gammelmorfar)

Hade det verkligen ultra mysigt där borta, bara vara i skogen och slappna av lite.

Marvin stortrivs där ute också, och han fick ju både mig, mommo och gammelmommo för sig själv.!

Var och shoppa o fikade lite på kupolen också.

Det är så himla mysigt att bara gå runt där inne och kolla på saker. Marvin fick lite mer leksaker och jag handlade en tröja och ett par solglasögon till mig.

Och samtidigt som prinsen fick mysa, så fick jag rensa tankarna lite. Och det behövdes verkligen!

så skönt att slippa se orsaken till smärtan..

 

Men hamnade på sjukhuset när vi var där. Och det var inte alls lika roligt.!

Började blöda ifrån underlivet, så blev ambulans in till förlossningen för att kika läget på bebisen. 

Bebisen verkade må bra, livmodern var rätt aktiv och gav mig sammandragningar ganska tätt. Så fick bricanyl mot sammandragningarna och fick en spruta först som skulle skynda på barnets utveckling (fick en till dagen efter), utifall bebisen skulle tas ut ur min mage. så fick jag vara kvar, för överbevakning.

Men när man låg där ensam på förlossningen, så slog det mig: tänk om jag föder nu, ensam på förlossningen, mamma passa Marvin. Man hörde hur vissa blivande pappor gick där och hjälpte sina kvinnor i värkarna, hur dom fick ett stöd. Och där låg jag, ensam och övergiven kände jag mig.. Man märkte hur personalen var mer försiktig, ingen frågade om partner/pappan elr något.

Sen slog det mig, tänk om jag ligger på Gävles förlossning helt ensam (om barnet stannar kvar i min mage nu). Och Kristoffer är ute o festar eller något sånt. Och där ligger jag o föder vårat gemensamma barn..

När han gjorde slut så kände jag mig så sviken, så fruktansvärt sviken. Men nu känner jag mig övergiven, sviken och lurad. För han har verkligen lurat mig!

Aja. men iaf, bebis mår bra och är kvar i min mage. Livmodern är aktiv och har får fler o fler sammandragningar varje dag, och sätts förlossningen igång så stoppar dom den inte. Utan då blir det bebis!

Hoppas bara bebis stannar i minst fyra veckor till.!

 

Jag önskar bara att vi var en familj igen, men jag känner också att jag aldrig, aldrig, aldrig kommer förlåta Kristoffer för det här.

Han lämnar mig höggravid, är hellre ute med kompisar än att vara hemma med Marvin, kollar knappt på mig..

Han har suttit och sagt att han älskar mig, jag är den enda, blablabla. SKIT SNACK!

Man tappar inte känslor på en dag, utan han har suttit och ljugit för mig, hur länge. Det vet jag inte, men det tyder faktiskt på att han är en falsk person. För man gör inte så här.

Och efter flera år tillsammans, så pratar man, ist för att dra.

Hade han sagt till mig: Jag har börjat tappa känslor för dig, och vet inte om det kommer fungera längre om vi inte gör något åt det här nu.. Så hade jag försökt göra allt för att han ska få tillbaka känslorna. Men ist får jag ett sms på telefonen om att han vill göra slut typ.. Eller snarare, han lägger fram det som att han vill göra slut, jag säger att det låter som att han vill göra slut, och han säger ja.

Jag ligger i källaren och ska natta Marvin, han ligger två trappor upp på övervångingen..

Jag vill inte svartmåla han elr något, men han har sårat mig så fruktansvärt jävla mkt nu, och den här gången kommer jag aldrig mer se en framtid med han. Jag vill se en framtid, men så som han behandlar mig nu, så finns det verkligen ingen. Och då sitter han och säger: Kanske om ett halvår så kanske vi kan försöka igen, om det känns bättre då.

Om ett halvår, då står jag här på mina egna ben, med mina två barn och är lycklig!

Om ett halvår, så kommer jag endast vara vän med han, gällande barnen.!

Och om ett halvår, så hoppas jag att känner samma sak som idag.!

Jag kommer alltid att älska Kristoffer, men kommer aldrig förlåta han igen.

Nu var det mkt aldrig, men det här kommer jag inte glömma, och så länge vi har barn tillsammans, så kommer jag påminnas om det varje gång han inte är med och ser deras utveckling.

Och jag hoppas att hans vänner fattar vad han håller på med.! För han fattar inte det, tyvärr.!

 

Nej, nu ska jag ta tag i städningen innan prinsen ska hämtas hem. :)

 

 

 

Hejhej.

Fy, vad jag är sliten nu! Har förvärkar med några få minuters mellanrum, tryck nedåt och bakåt, o illamående som fan vid värkarna.. Hoppas att det ger med sig snart, Vill inte föda nu och har inte tid för det heller. Om några veckor får bebis komma, inte nu.!

I övrigt har jag haft en riktig mysdag med Marvin, bara myst och lekt en massa.!

 

Folk lär ju fundera på vad jag gjorde för fel, då jag blev lämnad som höggravid.?

Tro mig, det undrar jag också..

Varje dag dukades det fram mat på bordet, jag tog alltid disken varje dag minst en gång per dag, hämtade och lämnade barn (även om ibland Kristoffer skjutsade till dagis), städade (när ryggen pallade), la upp mat på allas tallrikar, och prioterade alltid familjen i första hand.

Jag gjorde så mkt jag kunna, och ändå räckte det inte till..

Jag stannade alltid kvar, när han hade vart otrogen, ljugit och svikit.

Visst vi bråkade ibland, men vilka gör inte det?

Jag trodde att man diskuterade saker innan man kastar flera år åt skogen, men tydligen inte.

Det var bättre att hugga en i hjärtat direkt ist, inte ge någon chans.. Och jag känner så mkt ilska, ilska i kroppen, men inte aggressiv ilska, utan ledsen ilska.

Vill hata, samtidigt jag älskar. Vill slippa se han, samtidigt jag bara vill vara med han. Vill aldrig mer ha han igen, samtidigt jag bara vill ha allt som förut igen..

Så många chanser jag gav han, så borde han ha gett mig en?

Men vissa mäniskor gör beslut efter vad dom tycker är bästa, vissa pratar innan. Jag säger inte att jag var den perfekta flickvännen, men jag tror då fan inte att det är många som skulle palla det jag gjorde för han. För jag gjorde verkligen allt!

Men man vill ju alltid ha mer? Och man kan ju inte äta kakan, samtidigt ha den kvar..!

Jag kan säga med mitt hjärta, att jag älskar Kristoffer så fruktansvärt mkt och kommer sakna han så galet jävla mkt! Jag kommer sakna den han var förr, i

 

Hejhej.

Ringt lite samtal såhär på morgonen.. Väntar på att det sista samtalet ska ringa upp, sen tänker jag gräva ner mig under täcket igen och ligga där tills jag ska hämta min prins.

Tänker inte lyfta ett finger.. Om det slutar regna, så går jag nog ut och myser med Ninis. Men annars ligger jag kvar

Borde lämna in mobilen på lagning också, men den där eviga väntan är inte så lockande precis.!

Mikrofonen fungerar inte, bara vid högtalare typ, vibratorn funkar inte, laggar fast sig då och då och är allmänt seg.. Gash!

 

Folk frågar mig hur jag mår.. Jag ställer tillbaka frågan omformulerad i form av: Om du hade blivit lämnad höggravid, med planer inför sommaren och framtiden, med personen du älskar. Hur skulle du då må?

Tror att jag aldrig har gråtit så här mkt i hela mitt liv, gråter och gråter. Somnar gråtandes och vaknar gråtandes, skakar i panik och luften tar slut..

Känner att jag inte alls vill det här, vi skulle ju vara en familj?

Alla jävla löften, ord och planeringar var visst bara en lögn..

Jag tar ett papper, knölar ihop det, hoppar på det, stampar på det, viker upp det igen.. Pappret blev sig aldrig likt igen, precis som mitt liv.

Förlossningen kan ske när som, hade börjat tagit fram bebiskläderna och skulle börja fixa inför bebisens ankomst. Men nu ligger kläderna kvar i en kartong, och inget är klart. Visst, det är några veckor kvar. Men ist för att planera inför bebisens ankomst, lär jag söka en lägenhet, ett boende för mig och Marvin o bebis. Var jag stressad innan, så kan jag lova nu att jag är panikstressad!

Förstår verkligen inte hur man kan lämna en person höggravid, strunta i alla planer och förväntningar. Känslan utav att få vara en trebarns familj..

Men ist blir det jag, Marvin och bebis. Tvekar inte en sekund på att jag aldrig skulle klara det, för klara det är något jag kommer göra. Men bara principen att ha någon bredvid sig som kan avlasta en, vara med sina barn jämt och bara vara där för en. Ja, så kommer det inte bli längre. 

Dörren kommer inte öppnas på eftermiddagen och ungarna springer mot den och skriker: pappa, pappa, pappa är hemma.!

Det kommer liksom inte ske.. eller vakna på morgonen och känna den där varma värmen från personen som ligger bredvid en och fortfarande sover..

Det en gravid person (en person i överhuvudtaget) behöver som mest, är närhet och kärlek. När man är gravid, känner man sig ofta stor, klumpig, ful, sliten och även bra saker. Men jag har känt av ganska mkt negativa saker under graviditeten. Jag skulle behöva kärlek och närhet utav personen jag älskar, men ist får jag ett hugg rakt i hjärtat och han lämnar mig..

Att bli lämnad som höggravid, var det sista jag trodde.

Men jag får ta mig i kragen och blicka framåt ist, snart är jag, Marvin och bebis en enda familj. Får glädjas utav det lilla jag har.

Och flyttar jag, flyttar jag för evigt. Då finns det absolut inget vi längre.!