Hej.!
Vilken dag det har varit idag.!!
Stress och kaos på morgonen, iväg på målsägande förhör, direkt efter till kuratorn och släppa ur lite känslor.. Efter det blev det lite jordgubbar och mys i bollan, iväg till sjukhuset och hämta ut lite mediciner så att jag kanske får sova lite snart, sex timmar på en vecka är inte mycket och det känns i kroppen, tog en promenad från sjukhuset till affären och handlade lite, Vincent fick träffa sin far i några minuter medans jag stod och packade varorna och pratade med madde, sen iväg till syrran o surra lite, hem och städa, mamma kom förbi med Marvin och vi pratade lite, nu ligger nybadade kids i sängen och snart sover dom nog, och jag inväntar sällskap.
Idag skulle det ha suttit fint med shorts och linne, men nej jag hade jeans, linne och en långärmad på mig.. Hey blondie!!

Folk undrar vad som har hänt, varför jag inte ler på samma sätt längre, varför jag inte skuttar och jublar hela tiden, varför jag verkar så nere hela tiden. Det har hänt en sak, vad tänker jag inte gå ut med, men den saken gjorde mig förstörd, jag har en helt normal reaktion på det som har hänt. Men jag vet att det kommer komma ljusare tider snart, kanske inte imorgon eller om en vecka, men det kommer komma. Jag får jätte bra hjälp att hantera mina känslor, och ja jag är deprimerad, men inte självmordsdeprimerad, ohnej! Utan jag är mer ledsen, jag får panikattacker, jag kan börja gråta bara så där, börjar skaka och svårt att andas. Inte när jag är med barnen, då har jag byggt en mur för mina känslor, utan allt kommer på kvällen när kidsen sover.
Självmord är inget jag tänker på, som många förknippar med att man tänker på när man är deprimerad.
Men grejen är den att det är så mycket som har hänt på ett år, det har vart bråk, poliser, ambulanser, vart nära två ggr att förlora mitt ena barn, och en massa mer. Är det så konstigt att man blir deprimerad då? Nopp! Jag hamnade i en kris när jag blev lämnad och kom inte ur den försen i december, med hjälp. Men jag bearbetade aldrig vissa känslor, känslor som inte går att beskriva (inga för fadern).
Får ofta höra att Jag är stark, jag klarar detta och låt ingen dra ner dig.. Grejen är den, jag är inte alltid stark, jag har gråtit floder vissa kvällar, gråtit för allt som har hänt och hur mkt jag ångrar vissa saker. Jag klarar mkt, jävligt mkt, jag kan ta skit och vifta bort det lika lätt som det sades ur någons mun, inga problem, men vissa saker fastnar i huvudet på när ex någon.kallade min son honunge, det var inte bara skit mot mig, nej även mitt barn, ett oskyldigt barn, sånt viftar jag inte bara bort, ohnej! Sånt ekar i mitt huvud och jag kommer aldrig godkänna någon kalla mina barn något ont! Och nej, jag låter ingen dra ner mig, för jag vet att det är det inte värt! Och jag hatar folk som endast hör av sig när något har hänt, jag klarar mig utan er svin!
En depression varar inte för evigt, och jag tar mig ur denna, med den hjälpen jag har kommer det inte ta så lång tid!!

Hörs hej, pusspuss