Hej :)
Marvin är på förskolan och busar av sig. Han var så himla söt imorse gick runt och berättade hur glad han var att jag var hans mamma och att vi faktiskt leker tillsammans och han berättade hur mycket han älskar mig. För skulle bron vara sönder, skulle han hämta en ny bro och bygga den, så att jag kunna gå över, så att jag inte skulle bli ledsen och göra mig illa om jag försökte hoppa över vattnet. Älskade unge.!

Vincent satt igår på golvet i köket och härmade mina ljud, eller snarare försökte, super sött! Så satt jag: Maammma, maaaaammmaa. Vincent: paa paa.. Jag: Nästan Vincent, maaa mmmaaa. Vincent: Paaapaaa..
Varför kan han inte säga mamma för? :P Nä, men att nästan kunna säga pappa kan han.. Haha.
Snart blir Vincent åtta månader, sjukt! Snart har han levt ett helt år, ett år utav att sprida sin glädje. Och glädjen har vart otroligt underbar! Han är speciell min lilla son, han gråter sällan, bara skrattar och busar, vaknar med ett leende på sina vackra läppar och stora blåa ögon som skiner upp hela rummet. Han är så perfekt skapt!
Snart blir han ett år, ett helt år.!!

Tiden står inte still alls längre, tiden springer iväg och allt går så fort, han utvecklas mer och mer för varje dag, han växer så att det knakar. Jag älskar att se hur mycket Vincents har utvecklats, från nyfödd till den han är idag, helt underbart fantastiskt.!
Folk frågar mig hur jag klarar av två barn själv, och mitt svar är alltid: Blir inte svårare än vad man gör det till.! Och jag vet att jag inte alltid kommer vara själv med dom, jag vet att deras far en dag kommer komma och vela ha det där bandet med barnen som barnen är värda och behöver, jag vet det!
Visst det är fruktansvärt jävla jobbigt att veta att lilleman är snart åtta månader och inte känner sin far, men en dag kommer det att ändras. Det gör ont i mig, inte ont som i ont, utan det värker fruktansvärt i mitt hjärta att veta det.
Men en dag kommer inte det vara andra som undrar, en dag kommer Vincent stå där med sina frågor, och jag måste stå där med mina svar, ska jag vara ärlig och berätta att hans föräldrar bråkade så pass mycket så att hans far valde att ta avstånd? Jag vet att frågorna kommer att komma, han kommer undra varför det inte finns några bilder på han o hans far från början, eller med hans äldsta bror. han kommer ställa så många frågor och ha sina funderingar, men jag hoppas att då ställer han dom frågorna till sin far och inte till mig. För jag vet att sanningen är bäst att höra men kommer jag klara av att berätta den!?
Men jag kan inte gå och hoppas på att det kommer bli bra, tänk om det aldrig blir det? Eller tänk om det är försent då?
Vincent ler och skrattar till en annan karl nu, han somnar i hans famn, han blir matad av en annan, blir blöjbyten utav en annan, och jag är så glad att den personen har valt att vara med oss, med oss och ingen annan. Men det är fortfarande inte hans pappa.!
Jag älskar mina barn och den dagen dom kommer få en riktigt kontakt med sin far så kommer det vara en utav dom lyckligaste dagarna i mitt liv.!

Men nog om det problemet nu.!
Saknar så att det gör ont, flera dagar kvar och jäklar vad jag ska mysa.!!
Kärleken ska bara flöda ;)!

Jag trodde aldrig detta, jag trodde aldrig att en människa kan få mig att må så himla bra, få mig att le genom att bara kolla på mig.!
Jag har inte spelat mina kort rätt, men jag har vart ärlig om fusket och han rättade till mina kort och sa: Vi försöker igen.
Jag tänker på allt exakt allt vi har gått igenom, skratt, gråt, bråk, tjafs och lite mer skratt. Vi har legat där i soffan och bara kollat på varandra och kollat på varandra, inte sagt ett ljud utan bara kollat. Känns som att jag har känt personen i hela mitt liv, vad gjorde jag innan han klev in i mitt liv?
Jag visste inte att något jag avskydde så mycket kunna vara så himla vackert på personen egentligen! Eller hur sött det är att ett hår alltid ska stå rakt upp, så fort han har legat ner i soffan, spelar ingen roll hur mycket man försöker lägga det till rätta, det är omöjligt!!
Att få se det där himmelska leendet och dom där ögonen, gör mig knäsvag och kommer alltid att göra det.!!
Jag vill inte, absolut inte, men något säger mig att jag vill.

I söndags säkerhetskopierade jag min telefon (som jag gör flera ggr i veckan), ganska roligt att gå in på datorn och se hur allt har sparats, varje bild och allt. För finns det inte på min telefon, så finns det på datorn. Måste göra det flera ggr i veckan, eftersom min mobil är mupp och raderar saker i smyg, men i söndags gjorde jag en extra gång, just for safe.!
Ska lämna in mobilen på lagning snart någon gång.. Har sagt det nu i över ett år, men jag är ju så jäkla lat på den fronten, inte vill jag lämna bort min kära mobil och få en äcklig lånemobil som säkert flera hundra har haft, alla bakterier och hua.! Lite fjantig ja ;)!