Hej.!
Äntligen hemma efter jobbiga dagar uppe i Umeå.! Men nu är vi alla tillbaka i Gävle igen, så skönt att jag har bara några minuters promenad till sjukhuset här i Gävle, så att jag kan hälsa på oftare.! Men jag har aldrig haft en sån panik, rädsla och känt en tomhet, jag har aldrig gått och gått men känt att jag inte har kommit någonstans, jag har aldrig tänkt tidigare på hur skört livet är och att även dom starkaste även kan bli jävligt svaga.. Men jag är så jävla glad att det ändå har gått relativt bra.!!
Det där samtalet på onsdagsmorgonen ekar fortfarande i huvudet, orden: hjärnblödning, akuten, skynda dig.. Ja, jag skyndade mig riktigt ordentligt. Sen när helikoptern kom, slängde vi oss i bilen upp till Umeå och det kändes som en evighet att komma dit.!
Umeå, tack för sjukvården den här personen fick och för all stöd vi fick. Guldvärda är ni!

Nu ligger jag i sängen och bokstavligen håller på säckar ihop, är så jäkla trött.. Levt på koffein dom senaste dagarna och inger koffein alls nu.. Men måste hålla mig vaken så att jag kan somna i tid ikväll.!

Nu vill jag ha hem.mitt äldsta barn, som jag saknar han.!! Vincent fick jag hem för någon timme sen. Och nu vill jag bara krypa ner bredvid mina barn och njuta utav varje sekund jag har dom med mig.!
Ta aldrig någon för givet, du vet aldrig vad morgondagen har att komma med.!