Hej.!
Idag har vi också vart ute hela dagen, älskar solen och värmen.!
När Vincent vilade så passade jag på att sola, och jag somnade.. Solbränd som tusan och har så jäkla ont.! Haha!!

Hämtade både Marvin och Melissa idag, så fick baren leka lite och hoppa studsmatta.! Köpte en studsmatta förra veckan och Marvin älskar den verkligen.! Vincent tycker om att hoppa i den, eller ja, hoppa och hoppa.. Jag sitter o "gungar" upp och ner o han står o håller i mig och jublar :)!

Satt och läste om en kvinna som fött för tidigt och barnet låg på neontalen, en riktig kämpe var det till det sista.! Jag blev så rörd och tårarna bara rann..
Marvin låg också på neontalen, men han var inte tidig, snarare åtta dagar sen. Men han var sjuk när han föddes och plötsligt så var jag tillbaka till den där hemska dagen då dom sprang iväg med Marvin, där satt jag själv på bb och trodde att han skulle dö, Kristoffer var hemma och vilade upp sig efter en långdragen förlossning. Plötsligt mindes jag hur sköterskan kom in till mig och sa: Marvin mår inte så bra, han är sjuk, följ med mig. Så rullade hon iväg mig i rullstolen in i en sal med en massa läkare och sköterskor och där låg han på ett bord, med slangar.. Det där är inte mitt barn, mitt barn är frisk kom jag ihåg att jag tänkte.. Dom la han på mitt bröst och sa att jag skulle berätta att jag älskar honom och att jag skulle ge han en puss, innan han skulle rullas vidare till barnintensiven (neontalen). En läkare berättade lite snabbt att han inte fick tillräckligt med syre och att hans blåa färg på hela kroppen var oroväckande.. Sen kom jag ihåg hur jag såg hur dom bokstavligen sprang med honom.. Dom sprang där i korridoren och jag rullades åt andra hållet, tårarna bara rann. Så fort jag kom in på mitt rum igen så ringde jag Kristoffer och sa: Marvin är sjuk, kom hit nu.tog bara några minuter så var han med mig. En sköterska visade oss vägen till neontalen och in på ett rum, där låg han, jag såg hans fot.! Var fullt med läkare utav alla olika slag, sköterskor, ja allt av alla slag var där.! Marvin var inkopplad i en massa olika maskiner och jag var livrädd, vad hände liksom? När min mor ringde, låtsades jag som att allt var bra, men det var det inte.. Dagen efter så satt jag i salen och bara grät, Marvins första natt spenderades utan mig, jag fick inte sova där nere än. Min mor visste inget, försen hon kom på ett oplanerat besök, hon kom in till bb och såg mig sitta där själv, utan Marvin. Då brast det för mig, jag föll ihop och bara grät o grät, förklarade att han låg på intensiven en våning ner och var sjuk. Vid det här tillfället var tillståndet kritiskt. Vi gick ner till Marvin och där låg han, under alla slangar, där låg mitt barn. Jag grät, mamma grät och vi var alla livrädda.! När dom skulle göra ett ultraljud på hans hjärta följde Mamma med mig och Kristoffer, jag kollade bort under hela undersökningen och bara grät, kan lova att jag grät ungefär hela tiden.! Jag vågade bara gå ner till Marvin när Kristoffer var med, utifall något hade skett.. Jag frågade sköterskorna på bb hela tiden Hur allt går och om dom har hört något. Ingen visste att Marvin var sjuk, utom dom i min familj, så när Bettina och hennes kille kom på ett överraskningsbesök, så brast det igen, jag var återigen tvungen att förklara att Marvin var sjuk.. Dom följde med för att få träffa Marvin och när dom var där, kom det första positiva beskedet, Marvin behövde inge mer syrgas.!! Han syresatte sig helt själv nu.! Sen fortsatte positiva besked ramla in.!! När han var en vecka gammal, så fick jag o Kristoffer äntligen sova med honom, det var första natten som jag skulle få vara med honom, gissa om jag var glad!! Sen åkte vi hem, och fick åka tillbaka två ggr per dag för att få antibiotika, morgon och kväll. Ibland tog jag promenad till sjukhuset så att fadern fick vila lite, men det var bara på morgonen, aldrig på kvällen.! Då åkte vi Bil.! Oavsett hur jag känner för Kristoffer så kommer jag aldrig glömma bort hans underbara stöd och hjälp då.! Hur stolt han var varje gång han fick Marvin på bröstet.! Eller om någon sa hur fin Marvin var/är, eller när jag kunna vakna av att Kristoffer hade lagt Marvin på sin bröstkorg bara för att få vara nära sitt barn, Han var verkligen värdens bästa pappa till Marvin då.! Tack du för att du alltid torkade mina tårar när jag var livrädd.!

Imorgon ska Marvin till läkaren, hua jag vill inte.!! Han ska lämna lite prover, och han är livrädd för sprutorna.. Jag får ångest, bara att veta att han kommer sitta där imorgon livrädd i min famn och jag kommer behöva hålla honom stenhårt.. Så varför inte ta emlaplåster? Jo, det är så att det inte fungerar på honom.. Ingen lokalbedövningsplåster eller salva biter på honom..
Det går ju snabbt över, men ändå.. Ångesten kommer ändå.! Det måste ju göras för att få reda på om han har socker osv.. Min krigare har gått igenom mkt och än är vi inte klar..

Nej, nu ska jag krypa ner i soffan och njuta utav att jag äntligen har ett nytt vitt vardagsrumsbord o kolla på hemska förlossningar. Folk som går igenom liknande förlossningar som jag genom gick med Marvin. Från super bra till att det är kaos och allt ska ske inom några sekunder.! Hua.!! Puss!