Hejhej :)

Håller på att tvättar en massa bebiskläder, tänk att om bara två månader är du här!

När jag satt och kollade igenom kläderna, så insåg jag att min stora prins inte var så liten när han föddes, men ändå var han så liten för mig! Min dyrbara skatt.

Ska köra en maskin till, och sen tvätta lite utav mina kläder. Måste ju tvätta upp allt som användes under semestern hos mormor och morfar (Marvins gammelmormor och gammelmorfar)

Hade det verkligen ultra mysigt där borta, bara vara i skogen och slappna av lite.

Marvin stortrivs där ute också, och han fick ju både mig, mommo och gammelmommo för sig själv.!

Var och shoppa o fikade lite på kupolen också.

Det är så himla mysigt att bara gå runt där inne och kolla på saker. Marvin fick lite mer leksaker och jag handlade en tröja och ett par solglasögon till mig.

Och samtidigt som prinsen fick mysa, så fick jag rensa tankarna lite. Och det behövdes verkligen!

så skönt att slippa se orsaken till smärtan..

 

Men hamnade på sjukhuset när vi var där. Och det var inte alls lika roligt.!

Började blöda ifrån underlivet, så blev ambulans in till förlossningen för att kika läget på bebisen. 

Bebisen verkade må bra, livmodern var rätt aktiv och gav mig sammandragningar ganska tätt. Så fick bricanyl mot sammandragningarna och fick en spruta först som skulle skynda på barnets utveckling (fick en till dagen efter), utifall bebisen skulle tas ut ur min mage. så fick jag vara kvar, för överbevakning.

Men när man låg där ensam på förlossningen, så slog det mig: tänk om jag föder nu, ensam på förlossningen, mamma passa Marvin. Man hörde hur vissa blivande pappor gick där och hjälpte sina kvinnor i värkarna, hur dom fick ett stöd. Och där låg jag, ensam och övergiven kände jag mig.. Man märkte hur personalen var mer försiktig, ingen frågade om partner/pappan elr något.

Sen slog det mig, tänk om jag ligger på Gävles förlossning helt ensam (om barnet stannar kvar i min mage nu). Och Kristoffer är ute o festar eller något sånt. Och där ligger jag o föder vårat gemensamma barn..

När han gjorde slut så kände jag mig så sviken, så fruktansvärt sviken. Men nu känner jag mig övergiven, sviken och lurad. För han har verkligen lurat mig!

Aja. men iaf, bebis mår bra och är kvar i min mage. Livmodern är aktiv och har får fler o fler sammandragningar varje dag, och sätts förlossningen igång så stoppar dom den inte. Utan då blir det bebis!

Hoppas bara bebis stannar i minst fyra veckor till.!

 

Jag önskar bara att vi var en familj igen, men jag känner också att jag aldrig, aldrig, aldrig kommer förlåta Kristoffer för det här.

Han lämnar mig höggravid, är hellre ute med kompisar än att vara hemma med Marvin, kollar knappt på mig..

Han har suttit och sagt att han älskar mig, jag är den enda, blablabla. SKIT SNACK!

Man tappar inte känslor på en dag, utan han har suttit och ljugit för mig, hur länge. Det vet jag inte, men det tyder faktiskt på att han är en falsk person. För man gör inte så här.

Och efter flera år tillsammans, så pratar man, ist för att dra.

Hade han sagt till mig: Jag har börjat tappa känslor för dig, och vet inte om det kommer fungera längre om vi inte gör något åt det här nu.. Så hade jag försökt göra allt för att han ska få tillbaka känslorna. Men ist får jag ett sms på telefonen om att han vill göra slut typ.. Eller snarare, han lägger fram det som att han vill göra slut, jag säger att det låter som att han vill göra slut, och han säger ja.

Jag ligger i källaren och ska natta Marvin, han ligger två trappor upp på övervångingen..

Jag vill inte svartmåla han elr något, men han har sårat mig så fruktansvärt jävla mkt nu, och den här gången kommer jag aldrig mer se en framtid med han. Jag vill se en framtid, men så som han behandlar mig nu, så finns det verkligen ingen. Och då sitter han och säger: Kanske om ett halvår så kanske vi kan försöka igen, om det känns bättre då.

Om ett halvår, då står jag här på mina egna ben, med mina två barn och är lycklig!

Om ett halvår, så kommer jag endast vara vän med han, gällande barnen.!

Och om ett halvår, så hoppas jag att känner samma sak som idag.!

Jag kommer alltid att älska Kristoffer, men kommer aldrig förlåta han igen.

Nu var det mkt aldrig, men det här kommer jag inte glömma, och så länge vi har barn tillsammans, så kommer jag påminnas om det varje gång han inte är med och ser deras utveckling.

Och jag hoppas att hans vänner fattar vad han håller på med.! För han fattar inte det, tyvärr.!

 

Nej, nu ska jag ta tag i städningen innan prinsen ska hämtas hem. :)