Hejhej.

Fy, vad jag är sliten nu! Har förvärkar med några få minuters mellanrum, tryck nedåt och bakåt, o illamående som fan vid värkarna.. Hoppas att det ger med sig snart, Vill inte föda nu och har inte tid för det heller. Om några veckor får bebis komma, inte nu.!

I övrigt har jag haft en riktig mysdag med Marvin, bara myst och lekt en massa.!

 

Folk lär ju fundera på vad jag gjorde för fel, då jag blev lämnad som höggravid.?

Tro mig, det undrar jag också..

Varje dag dukades det fram mat på bordet, jag tog alltid disken varje dag minst en gång per dag, hämtade och lämnade barn (även om ibland Kristoffer skjutsade till dagis), städade (när ryggen pallade), la upp mat på allas tallrikar, och prioterade alltid familjen i första hand.

Jag gjorde så mkt jag kunna, och ändå räckte det inte till..

Jag stannade alltid kvar, när han hade vart otrogen, ljugit och svikit.

Visst vi bråkade ibland, men vilka gör inte det?

Jag trodde att man diskuterade saker innan man kastar flera år åt skogen, men tydligen inte.

Det var bättre att hugga en i hjärtat direkt ist, inte ge någon chans.. Och jag känner så mkt ilska, ilska i kroppen, men inte aggressiv ilska, utan ledsen ilska.

Vill hata, samtidigt jag älskar. Vill slippa se han, samtidigt jag bara vill vara med han. Vill aldrig mer ha han igen, samtidigt jag bara vill ha allt som förut igen..

Så många chanser jag gav han, så borde han ha gett mig en?

Men vissa mäniskor gör beslut efter vad dom tycker är bästa, vissa pratar innan. Jag säger inte att jag var den perfekta flickvännen, men jag tror då fan inte att det är många som skulle palla det jag gjorde för han. För jag gjorde verkligen allt!

Men man vill ju alltid ha mer? Och man kan ju inte äta kakan, samtidigt ha den kvar..!

Jag kan säga med mitt hjärta, att jag älskar Kristoffer så fruktansvärt mkt och kommer sakna han så galet jävla mkt! Jag kommer sakna den han var förr, i