Hejhej!
Nu var det sådär länge sen jag skrev igen och väldigt mycket har hänt, en massa som inte behöver komma ut till andra och sen finns det alltid sånt som andra redan vet om..!
så vad har hänt egentligen ?

Marvin har utvecklats och pratar ännu mer, börjat hjälpa till i hemmet..Han älskar att städa på sitt rum med sin fader. Sen får man inte vara där inne, utan då är rummet fint och man ska leka på Mios rum.!
Han har börjat klä på sig själv, okej det har han gjort ett tag. Men nu går han till garderoben och hämtar det han vill ha. Och mamma har inget att säga till om! Han är noga med att kläderna är rena och inte smutsiga, blir tröjan, byxan eller ena strumpan lite blöt så blir han helt galen och måste byta direkt, kommer det lite mat på kläderna måste det bytas direkt! Lite sådär lagomt sött tycker, stackars tvättmaskinen får gå på högvarv.!

Marvins separation-ångest har inte lugnat ner sig så mycket, han ska fortfarande sova med mig, blir ultra ledsen så fort jag går någonstans, men på dagis går det bättre att lämna nu. ibland blir det tårar och han sitter verkligen fast i mig, men det lugnar ju sig så fort jag har gått. Men det gör ont!

Mio har blivit lugnare i sig och är fortfarande världens mysigaste kille. Blir helt varm när han bara kommer fram och säger att han älskar mig och vill ha en puss o en kram.! Han är också jätte duktig på att städa och vill inte leka på sitt rum när det är städat.. Ibland har dem jobbigt båda barnen!

Svea har växt en massa, hon blir starkare och starkare. En liten vilding har hon blivit, nyfiken på allt, och då menar jag verkligen allt ! Häromdagen simmade hon i snön.. Plötsligt försvann snön under henne och hon sjönk som en sten, dog lite utav skratt då ja! Men hon klarade sig och sen fick hon ligga i en filt och mysa o bli varm igen. Hon älskar att springa efter ungarnas bob när dem åkerp på den.

Kristoffer, ja, vad som har skett där, det vet jag inte riktigt ;) Haha, nä. Men i ett förhållande går allt upp och ner, och det är ju helt normalt liksom! Han är min sambo, pappan till mitt barn, han kommer alltid ha den där speciella platsen i mitt hjärta. Och jag vet hur mycket barnen älskar sin pappa, hur glada dem blir när han kommer hem från jobbet. Båda barnen jublar, dansar, hoppar och springer fram o kramas.

Har något hänt med mig? Det var en bra fråga, ja det har väl hänt mycket med mig..
Positiva saker, eller negativa saker?
Det är väl lite beroende på hur man ser på saken.. Jag har börjat jobba lite till och från igen, och det är ju positivt.
Har träffat smärtläkaren och börjat få behandlig efter hjärnhinneinflammationen, eller efter huvudvärken som stannade kvar efter den..! Nu slipper jag äta mediciner, nu får jag sprutor i huvudet ist.. Funkar det också!
Jag har fastnat för två låtar, Petter-logiskt och Laleh-some die young.. Skulle lätt kunna lyssna sönder dem två låtarna.!
Jag har blivit en gladare person på senaste och jag tänker fortsätta med att vara glad. Även om det inte alltid går som jag vill, så tänker jag inte låta det stoppa mig. Jag har planer för framtiden och nu tänker jag följa dem ist, nu ska inget stoppas, utan nu ska jag bli en stark person igen. Gå med ett äkta leende på läpparna, bara känna mig så sjukt jävla glad! Och en vacker dag ska jag bara skrika ut min lycka, så att alla kan höra den!
Det negativa? Ja, min jacka har gått sönder lite, så tänkte först köpa en ny, men sen intalade jag mig själv att det går faktist att laga! Så nu måste jag bara sätta mig och sy också.. Och vet ni? Jag avskyr att sy! Det är de enda negativa som har hänt mig på senast!

Jag har tänkt mycket på livet och döden.
Det finns tre personer i mitt liv som jag verkligen saknar.
Och när jag menar saknar, så menar jag det. Kan plötsligt börja gråta bara tanken på dem.
Och det är min bror Marcus, som dog i tidig ålder. Men han var sjuk, så döden gick inte att undankomma. Men ibland önskar jag att han var frisk och bara levde. Men jag vet att det inte kommer ske, men han kommer leva kvar i mitt hjärta för alltid.! Även om jag var väldigt liten när han dog, så känner jag en sån stor saknad.
Dem andra två är Tommy och Lise, där Tommys liv tog en plötslig vändning efter bilkrocken där Lise dog.
Jag kommer aldrig aldrig glömma den där soliga dagen när min mamma ringde i panik och sa att Lise är död och Tommy är svårt skadad. Jag trodde helt seriöst att hon skojade. Det fanns ju inte på min världskarta att det skulle hända något sånt dem!
Det brast för mig, jag ramlade ihop och började storgråta mitt på gräsmatan, där Mio och Kristoffer spelade fotboll. Mio fick vara hos sin farmor då den dagen och kvällen, så fort jag kom hem till lägenheten ringde jag mamma, där hon fick förklara allt. Jag grät tills jag tappade andan.
Kommer ihåg mitt första besök hos Tommy när han hade kommit till Sverige, till Gävle sjukhus och låg på intensiven. Jag kommer aldrig glömma bilden när han låg där, det var slangar överallt, han sov. Men vaknade efter en stund, och enligt personalen som jobbade så var det hans första leende och när jag skulle gå, så lovade jag att komma tillbaka snart. När jag gick ut ifrån avdelningen satte jag mig på golvet och grät, jag grät för jag insåg vad som hade skett. Men ändå var jag så glad att Tommy iaf fortfarande levde, även om hans liv hade tagit en tragisk vändning.
Då och då kom jag och hälsade på sjukhuset, ibland var Kristoffer med, ibland var jag själv. När han kom hem så hjälpte jag till med handling och städning. Jag kände att jag bara velade vara ett stöd för han, och när han fick veta att jag var gravid med Marvin, så blev han så glad. Han såg verkligen fram emot att få träffa lilla pojken. Jag träffade han två dagar innan han dog.. Hans sista mening till mig var att jag skulle sköta om mig och att han älskar mig.
Sen där två dagar senare på morgonen såg jag en ambulans åka in i illfart på hans område, och jag kände på mig att något är fel.. (det bor många äldre där han bodde) Ringde mamma i panik och frågade om hon hade hört något ifrån Tommy och berättade om ambulansen, det tog fem minuter (dem längsta fem minuterna i mitt liv) innan mamma ringde upp igen och berättade att han hade dött, jag hade hunnit sätta mig på bussen, var vid sjukhuset och skrek rakt ut. Jag verkligen skrek, alla på bussen stirrade som fan, sen brast det igen. Luften tog liksom slut, den fanns inte kvar. Kristoffer fick komma och hämta mig, han fattade inte ett ord utav det jag sa, det var inte riktiga ord, det var mer som små försök till att prata. Tårarna bara rann och rann.
Tänk vad livet kan vara orättvist ibland! Tre personer i mitt liv som betyder något så fruktansvärt mycket för mig inte finns kvar i livet..! Dem finns i mitt hjärta, där dem alltid kommer leva vidare och jag kommer alltid att älska dem.
Jag saknar er !