Jag trodde aldrig att som 18åring skulle ha ett barn, behöva byta blöja, amma, ha ett ansvar dygnet runt, betala räkningar, flyttat till eget.

Men nu sitter jag här, med allt det där. Och jag trivs med det!
När jag fick höra orden - Du är gravid. Fick jag en viss panik i kroppen.
Hur ska jag berätta det, hur kommer alla reagera ?
Kommer jag att klara det, kommer Kristoffer alltid finnas till hjälp ?
Hur blir det med ekonomin, hur blir det med skolan ?

Men idag så är allt löst. Jag fick olika reaktioner, både glädje och tårar. Fick höra både det ena och det andra. Fick konstiga blickar på mig när jag gick där med magen. Man vet ju både vad folk sa och tänkte.
Jag trodde inte att jag skulle klara det så bra som jag ändå gör, trodde att jag skulle vara trött och sur hela tiden, men är bara riktigt trött en tid på dygnet och det är vid sex på morgonen. Men jag får ju sova lite efter.
Och det går mycket bättre med Kristoffers hjälp. Jag vet att han alltid kommer att finnas i bilden.
Det ser jag när jag ser hur lycklig han är med Marvin, hur dom ligger och myser.
Och med ekonomin så ser det bättre ut än väntat med, vi har mat i kylen/frysen, vi har blöjor + allt det, vi har kläder och vi har pengar över. Det är skönt att veta att man inte behöver leva "fattigt" bara för att man har fått ett barn. Visst vi ser till hela tiden så att Marvin har blöjor och hygien artiklar. Det är viktigast just nu och en tid fram över.
Skolan försvinner ju inte bara för att man får ett barn. Jag sköt bara upp mina studier i ett år typ.
Sen kan jag välja komvux eller polhem.
På komvux kan jag anpassa schemat lite efter hur min vardag ser ut, ex om jag är hemma med sjukt barn och sånt. Det kan ju inte Polhem riktigt.
Sen om jag väljer komvux så missar jag ju studenten och allt det där. Så båda altenativen slår emot varandra.
Men det hinner jag tänka på, har ju några månader på mig.

Nu säger jag ju inte att det är super lätt att vara mamma, för det kommer bli jobbigare och svårare.
Jag fick ju mycket med bara att ha Kristoffer vid min sida.
Det är ju inte alla som har en sån tur att verkligen få hjälp av pappan ibörjan.
Men sen beror det också på situationen.

Jag är stolt över min familj och jag älskar dom två personerna så grymt mycket att det nästan gör ont.
Ibland när jag kollar på Marvin, vill jag bara börja gråta av glädje, glädje över att ha fått ett sånt vackert och perfekt barn. Och när jag ser Kristoffer och Marvin tillsammans är inte tårarna långt borta, det är en sån vacker syn att se pappa och son tillsammans från första stund.
Ni två är dom som betyder så otroligt mycket för mig.  ♥