Nu är det 21 dagar sen jag födde våran son.

21 dagar sen jag stod i fostervatten.21 dagar sen jag låg med sådna smärtor.21 dagar sen pappa klippte navelsträngen.

21 dagar sen vi vart en familj. <3

Kan inte förstå att det har gått så snabbt.
Om dom här tre veckorna har gått så snabbt, så undrar jag hur snabbt dom tre förstå åren ska gå..
Får passa på att mysa med Marvin, ha han på bröstet, nu när han är så liten och bara vill ligga vid en.
Men från att var svag i varje muskel, knappt kunde andas riktigt själv till en frisk och stark pojke.

Usch, jag kommer aldrig att glömma när dom tog in mig på ett rum där Marvin låg på ett bord med sladdar på foten och handen och doktorn sa - Han syresätter inte sig själv riktigt ordentligt, så vi måste ta ner han en våning och ha han under uppsyn.
Sen la dom han på mitt bröst och tårarna bara rann, jag velade inte släppa taget om han. Han var bara några timmar och jag velade ju ha min son vid mig hela hela tiden.
Sen efter jag hade pussat han hejdå och sagt hur mycket jag älskade våran son, så la dom han i sin lilla säng och gick ned med han.
Jag gick in på rummet och ringde Kristoffer, fick knappt fram ett ord, men han förstod att något hade hänt och skyndade sig till mig.
Så fort han kom så åkte vi ner till Marvin.
Det var en grymt jobbigt syn att se våran son ligga där på ett värmebord, med sladdar överallt, en syrgasmask vid ansiktet och en massa personal omkring han.
Jag tog hans hand och bara började gråta igen. Tårarna bara rann och rann..
Sen la dom han i min famn och vi fick gå in på rummet där han skulle ligga, ett rum där det var personal hela tiden och dom hade han uppkopplad på en skärm.
Jag bara satt där med han i min famn och grät och var orolig. Hade tusen frågor i huvudet men kunde inte ställa en enda.
Vi gick upp efter en stund och väntade på att få svar på lungröntgen.
Lungorna var fina och hjärtat.
Varje kväll, varje morgon, ja hela dagarna grät jag nästan hela tiden i fyra dagar.
Kristoffer var ett sånt bra stöd och man märkte att han också var orolig.
Ja, vi var två oroliga föräldrar. Men vi var tvungna att vara starka för Marvins skull.
Efter två dagar kunde Marvin syresätta sig helt själv, men han skulle var kvar på avdelningen eftersom han fick antibiotika.
Sen på torsdagen så fick jag flytta ner till våran starka son och fick ett rum på 107A (avdelningen) Kristoffer fick också sova kvar. Så han kom och jag kunde inte sluta skratta på kvällen. Jag var så lycklig att äntligen få sova en första natt med Marvin + att Kristoffer var med !
Dom hade tagit bort alla sladdar från Marvin och han såg ut som ett riktigt barn !
Enda han hade kvar var "flygplanet" på foten, men det var dom tvugna att ha så att han kunde få sina injektioner.
Sen på fredagen så fick vi åka hem, men sjukhuset var inte färdigt.
åka in en gång på morgonen och en gång på kvällen så att han kunde få injektionerna.
Visst det var jobbigt, men det var så skönt att få vara hemma !
21 dagar senare och vi har ett starkt och friskt barn.

Marvin - Du gjorde oss så otroligt oroliga, men du gjorde oss så otroligt stolta när du blev bra så snabbt.
Men vi får inte glömma att du fick en tuff start i livet ! Och du får aldrig glömma att mamma och pappa älskar dig mer än allt annat ♥
Första natten tillsammans <3